Det finns inga ord för det på detta jävla språket.

Och jag verkligen hatar när den här ångesten kommer. När jag inte vill något annat än att få det att försvinna och är benägen att göra vad som helst för att bli av med den. Jag vet att jag hade gjort en specifik "vad som helst" nu om det inte vore för att det inte går. Det går inte, och det ger mig ännu mera ångest.

Jag vill dö.

Ganska ofta, för ofta, känner jag så. Att jag vill dö. Att detta livet inte är värt att leva.

03.00

Jag måste sova.

SLUTA HA TJEJ. Allt blir så jävla komplicerat och jobbigt då. Fan alltså.

Du är så jävla mycket ett vidrigt as att jag vill kräkas.

Jag känner att jag vill skriva mera, men som vanligt blir man låst av det faktum att alla kan läsa. Här kan jag skriva mer avslappnat.

Det är så fruktansvärt frustrerande att du fastnat så. Jag fattar inte ens varför. Du var egentligen inte mer än en vanlig förälskelse. Och trots att du har sårat mig så fruktansvärt så har jag för lätt för att falla tillbaka när det gäller dig. Det får mig att känna mig svag och karaktärslös, för jag vill verkligen inte falla igen. Aldrig. No way. Samtidigt kan jag inte låta bli att ständigt återkomma till allt det som är bra med dig, allt det som jag saknar och vill ha igen. Som sist vi sågs, när du bara låg och pussade på mig i vad som kändes en evighet. När det var så äckligt varmt och klibbigt och ingen av oss hade sovit och jag var så trött att jag tillslut somnade med dit ansikte bara centimeter ifrån mitt.

Jag minns hur arg jag var sen när jag vaknade, för att du inte hade väckt mig och för att jag hade sovit bort två timmar med dig. Hur du berättade att du när jag sovit hade lyssnat på Kentlistan jag bad dig sätta på, fast du hatar Kent. I och för sig vet jag inte hur sant det är, eftersom att jag sov.

Jag minns hur spänt det var först när du kom, att vi inte ens kramades, men att jag direkt när jag såg dig från balkongen fick fjärilar i magen igen. Att jag nästan kände mig lite lycklig när vi bara låg bredvid varandra i min säng. Att det var som en lättnad att få vara nära dig igen. Att det kändes bra att få leva i en låtsasvärld en stund. I en värld där det faktiskt fanns något som var på riktigt mellan oss. Att det just den gången skulle leda till något bra, att det skulle sluta som jag alltid velat att det ska sluta.

Jag saknar dig. Fyfan vad jag saknar dig. Jag vill bara ligga sådär bredvid dig igen, få känna den där fejkade lyckan. Få känna mig uppskattad en stund även om det bara vore på låtsas. Att få tro att du faktiskt var här för mig och inte för den uppmärksamhet du får av mig.

Varför i helvete ska du vara så jävla svår? Och varför får du mig att ramla dit igen hela tiden? Du kan få det jag ger dig av hur många andra som helst. Varför ska du fucka upp mitt liv när det inte ens handlar om mig, utan om dig, alltid om dig i första hand?

Jag hatar dig, samtidigt som jag tycker så jävla mycket om dig. Jag har ingen aning om vad fan jag ska göra nu. Jag vill fortfarande bara vara dig nära.

Skit. Fan. Helvete.

Kan du snälla sluta tro att jag är är kär i dig?

VEEM LÄÄSER? Mucho nyfiken!

Svårt. Det är så jag på bästa sätt kan beskriva situationen just nu. Jag trodde jag hade kontroll, jag trodde jag skulle stå pall - jag hade så fel. Nu står jag på knä påvåg att falla, som så många gånger förr och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är som ett slag i ansiktet att få bli påmind om hur fin du är. Jag har ingen som helst aning om hur äkta eller falskt det är, men i stundens hetta spelar det ingen roll, då tar man ingen hänsyn till osäkerheten. I efterhand tar hur bra allt kändes över tvivlen, på ont och gott. Jag borde inte förtränga dom hålen du stack i mig. Jag borde inte ha glömt hur ont du gav mig. Jag borde tvinga mig själv att minnas. Jag vill inte, men jag måste.

Vad som händer nu, och vad jag nu ska göra har jag ingen aning om. Time will tell. Jag hoppas bara på att jag i slutändan inte kommer hitta mig själv lika trasig som förra gången.

Det stör mig lite smått att jag bryr mig när jag inte borde bry mig. Jag borde inte känna något, och ändå känns det. Ändå gör det lite ont. Det känns som att det borde vara tillräckligt länge sedan nu för att jag ska vara 150 % over it. Det är jag uppenbarligen inte. Och det stör mig.

 

 

Det är nästan obehagligt hur likgiltig jag känner mig för tillfället. För inte alls länge sen ville jag inget hellre än att dö. Jag antar att det är endorfinerna och morfinet som sammarbetat för att det ska kännas så. Samtidigt som jag känner denna likgiltighet känner jag smärtan som liksom borrar in sig i själ och hjärta och kropp och sinne, men jag är för tillfället bedövad. Jag vill ändå inget hellre än att få bryta ihop fullständigt. Få gråta och skrika och bita och klösa för att det gör så ofantligt ont.

Det går inte.
Jag bryter inte ihop. Fast jag vill. Hellre det än att ha sån ångest att hela kroppen skakar. Hellre det än att inte få ner luften i lungorna.

Så uppgiven. Och jag vet inte ens vad jag ska skriva nu, för känslorna täcks av en äcklig hinna som gör att jag varken vet in eller ut. Jag vill bara inte vara ensam. Det är det jag vet.

Jag hatar dig. Så, nu vet du det också.

Donedonedone, så klartfärdigtwhatever.
Orkar inte. En sista kontakt och sen är det över.
Efter det blir det delete för hela slanten.

Fuck you.

Jag behöver en ny förälskelse.
Du tar kål på mig, min vän.
Precis som alla andra är du för bra för att vara sann.
Men till skillnad från alla andra är du sann.
På tok för sann.
På tok för perfekt.
För perfekt för mig.
Som om du vore pusselbiten som fattas.
Som om du vore tejpen som kan laga det som är trasigt.
Som om du vore bara för mig.

Jag är på riktigt trött på att nästan varje morgon vakna efter nattliga äventyr med dig i mina drömmar.
Jag vill inte drömma.
Jag vill ha verklighet.
Du verkar inte kunna bli verklighet.
Jag får vara glad för den biten jag fick.
För den stunden.
För mig var den faktiskt speciell.
Den stunden kommer det dröja länge innan jag glömmer.
Den stunden kommer det dröja länge innan jag kan släppa.
Jag återkommer till den ständigt.

Jag behöver en ny förälskelse.
Du tar kål på mig, min vän.

Det tar emot att skriva det, att känna det, att tänka det. Speciellt med tanke på omständiheterna och speciellt med tanke på att jag vet att vad som än har sagt så var det inte sant. Men jag saknar dig. Eller, jag saknar hur du fick mig att känna mig. Jag saknar närheten. Jag saknar pirret. Egentligen är det inte alls dig jag saknar. Det är någon helt annan jag vill ha sms ifrån, det är någon helt annan jag vill ha närhet ifrån, det är någon helt annan jag vill ska få det att pirra i min mage. Well, dåså. Du är så over min vän.

02:40.
Det enda ljus som lyser upp min verklighet kommer från en stearinljus som står bredvid den överfulla askkoppen på min spis. Tömmer vinflaskan i min kaffemugg och tänder en ny cigg. Glider hörs från min stereo.

Våldsamt klar
smeker jag
lätt din hud med tanken.

Det står disk överallt. Orkar inte göra något åt den. Allt som spelar roll just nu är jag och mitt elände, det som får mig att sitta ensam i mitt kök och kedjeröka och dricka äckligt vin klockan halv tre en fredagsnatt. Jag låter det ta över hela mitt sinne, låter det gå igenom hela min kropp. Låter mig själv drunkna i självömkan.

Håna oss
vi rör oss ni står still.

747 och mitt hår luktar rök. En konstig blandning mellan den goda doften från mitt lite dyrare schampoo och röken från dom 300 cigaretter jag rökt denna natt. Tar ett bloss från filtret, släcker och tänder en ny. Tre klunkar vin. Det smakar skit. Vin är inte och kommer aldrig vara gott. Känner hur ögonen går i kors. Behöver sömn. Kan inte tänka på annat än mig själv och honom. Han som anser sig vara för bra för en sådan som jag. Han som jag drömmer om men inte kan få.

Den gula skivan snurrar för kanske femte gången. Hur många timmar har jag suttit här? Vad har jag kommit fram till? Ingenting. Bara att livet är allt annat än underbart. Att det gör ont, som om något fräter på min själ. Kan inte släppa stunden jag fick vara nära. Kan inte få känsan av hans hand i min att försvinna, fastän det var svettigt och klibbigt. Vill ha den där igen. Vill ha hans fingrar mellan mina, där dom passar så perfekt.

Och när paniken bryter ut
ler du svagt och viskar till mig du är värd att dö för.

Sista spåret på Isola. Tömmer min kaffemugg och sväljer. Drar ner röken från det sista blossen djupt i lungorna. Musiken tar slut. Tystnad. Blåser ut röken och det enda ljuset.

Mörker.

Imorgon är det en ny dag. Imorgon ska bli en bra dag. Imorgon ska inte han få erövra mitt starka sinne. Imorgon ska han inte få fräta på min kevlarsjäl.

Jag har suttit i min lägenhet - i men dekadens - men min bästa vän, lågpriscigg, rött vin och den gula skivan. Ibland blir livet inte bättre. Livet var, just då, ultimat. Men verkligheten hann ikapp. Hämningarna försvann vilket resulterade i något som resulterade i något annat som resulterade i att jag just nu bara vill försvinna för att jag känner mig så ensam.

Jag vill inte vara ensam.

Vad ska man egentligen göra, när det man fruktar mest verkar förfölja en genom hela livet?
Vad ska man egentligen göra, när man vet vad man vill ha men är oförmögen att ta för sig? När man inte kan förmå sig att ta risken?

Jag vill inte vara ensam längre.