Dear, I'll stay gold just to keep these pasts at bay.
Jag känner att jag vill skriva mera, men som vanligt blir man låst av det faktum att alla kan läsa. Här kan jag skriva mer avslappnat.
Det är så fruktansvärt frustrerande att du fastnat så. Jag fattar inte ens varför. Du var egentligen inte mer än en vanlig förälskelse. Och trots att du har sårat mig så fruktansvärt så har jag för lätt för att falla tillbaka när det gäller dig. Det får mig att känna mig svag och karaktärslös, för jag vill verkligen inte falla igen. Aldrig. No way. Samtidigt kan jag inte låta bli att ständigt återkomma till allt det som är bra med dig, allt det som jag saknar och vill ha igen. Som sist vi sågs, när du bara låg och pussade på mig i vad som kändes en evighet. När det var så äckligt varmt och klibbigt och ingen av oss hade sovit och jag var så trött att jag tillslut somnade med dit ansikte bara centimeter ifrån mitt.
Jag minns hur arg jag var sen när jag vaknade, för att du inte hade väckt mig och för att jag hade sovit bort två timmar med dig. Hur du berättade att du när jag sovit hade lyssnat på Kentlistan jag bad dig sätta på, fast du hatar Kent. I och för sig vet jag inte hur sant det är, eftersom att jag sov.
Jag minns hur spänt det var först när du kom, att vi inte ens kramades, men att jag direkt när jag såg dig från balkongen fick fjärilar i magen igen. Att jag nästan kände mig lite lycklig när vi bara låg bredvid varandra i min säng. Att det var som en lättnad att få vara nära dig igen. Att det kändes bra att få leva i en låtsasvärld en stund. I en värld där det faktiskt fanns något som var på riktigt mellan oss. Att det just den gången skulle leda till något bra, att det skulle sluta som jag alltid velat att det ska sluta.
Jag saknar dig. Fyfan vad jag saknar dig. Jag vill bara ligga sådär bredvid dig igen, få känna den där fejkade lyckan. Få känna mig uppskattad en stund även om det bara vore på låtsas. Att få tro att du faktiskt var här för mig och inte för den uppmärksamhet du får av mig.
Varför i helvete ska du vara så jävla svår? Och varför får du mig att ramla dit igen hela tiden? Du kan få det jag ger dig av hur många andra som helst. Varför ska du fucka upp mitt liv när det inte ens handlar om mig, utan om dig, alltid om dig i första hand?
Jag hatar dig, samtidigt som jag tycker så jävla mycket om dig. Jag har ingen aning om vad fan jag ska göra nu. Jag vill fortfarande bara vara dig nära.
Skit. Fan. Helvete.
Det är så fruktansvärt frustrerande att du fastnat så. Jag fattar inte ens varför. Du var egentligen inte mer än en vanlig förälskelse. Och trots att du har sårat mig så fruktansvärt så har jag för lätt för att falla tillbaka när det gäller dig. Det får mig att känna mig svag och karaktärslös, för jag vill verkligen inte falla igen. Aldrig. No way. Samtidigt kan jag inte låta bli att ständigt återkomma till allt det som är bra med dig, allt det som jag saknar och vill ha igen. Som sist vi sågs, när du bara låg och pussade på mig i vad som kändes en evighet. När det var så äckligt varmt och klibbigt och ingen av oss hade sovit och jag var så trött att jag tillslut somnade med dit ansikte bara centimeter ifrån mitt.
Jag minns hur arg jag var sen när jag vaknade, för att du inte hade väckt mig och för att jag hade sovit bort två timmar med dig. Hur du berättade att du när jag sovit hade lyssnat på Kentlistan jag bad dig sätta på, fast du hatar Kent. I och för sig vet jag inte hur sant det är, eftersom att jag sov.
Jag minns hur spänt det var först när du kom, att vi inte ens kramades, men att jag direkt när jag såg dig från balkongen fick fjärilar i magen igen. Att jag nästan kände mig lite lycklig när vi bara låg bredvid varandra i min säng. Att det var som en lättnad att få vara nära dig igen. Att det kändes bra att få leva i en låtsasvärld en stund. I en värld där det faktiskt fanns något som var på riktigt mellan oss. Att det just den gången skulle leda till något bra, att det skulle sluta som jag alltid velat att det ska sluta.
Jag saknar dig. Fyfan vad jag saknar dig. Jag vill bara ligga sådär bredvid dig igen, få känna den där fejkade lyckan. Få känna mig uppskattad en stund även om det bara vore på låtsas. Att få tro att du faktiskt var här för mig och inte för den uppmärksamhet du får av mig.
Varför i helvete ska du vara så jävla svår? Och varför får du mig att ramla dit igen hela tiden? Du kan få det jag ger dig av hur många andra som helst. Varför ska du fucka upp mitt liv när det inte ens handlar om mig, utan om dig, alltid om dig i första hand?
Jag hatar dig, samtidigt som jag tycker så jävla mycket om dig. Jag har ingen aning om vad fan jag ska göra nu. Jag vill fortfarande bara vara dig nära.
Skit. Fan. Helvete.
Kommentarer
Trackback
