Det finns inga ord för det på detta jävla språket.

Svårt. Det är så jag på bästa sätt kan beskriva situationen just nu. Jag trodde jag hade kontroll, jag trodde jag skulle stå pall - jag hade så fel. Nu står jag på knä påvåg att falla, som så många gånger förr och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är som ett slag i ansiktet att få bli påmind om hur fin du är. Jag har ingen som helst aning om hur äkta eller falskt det är, men i stundens hetta spelar det ingen roll, då tar man ingen hänsyn till osäkerheten. I efterhand tar hur bra allt kändes över tvivlen, på ont och gott. Jag borde inte förtränga dom hålen du stack i mig. Jag borde inte ha glömt hur ont du gav mig. Jag borde tvinga mig själv att minnas. Jag vill inte, men jag måste.

Vad som händer nu, och vad jag nu ska göra har jag ingen aning om. Time will tell. Jag hoppas bara på att jag i slutändan inte kommer hitta mig själv lika trasig som förra gången.