Det finns inga ord för det på detta jävla språket.

02:40.
Det enda ljus som lyser upp min verklighet kommer från en stearinljus som står bredvid den överfulla askkoppen på min spis. Tömmer vinflaskan i min kaffemugg och tänder en ny cigg. Glider hörs från min stereo.

Våldsamt klar
smeker jag
lätt din hud med tanken.

Det står disk överallt. Orkar inte göra något åt den. Allt som spelar roll just nu är jag och mitt elände, det som får mig att sitta ensam i mitt kök och kedjeröka och dricka äckligt vin klockan halv tre en fredagsnatt. Jag låter det ta över hela mitt sinne, låter det gå igenom hela min kropp. Låter mig själv drunkna i självömkan.

Håna oss
vi rör oss ni står still.

747 och mitt hår luktar rök. En konstig blandning mellan den goda doften från mitt lite dyrare schampoo och röken från dom 300 cigaretter jag rökt denna natt. Tar ett bloss från filtret, släcker och tänder en ny. Tre klunkar vin. Det smakar skit. Vin är inte och kommer aldrig vara gott. Känner hur ögonen går i kors. Behöver sömn. Kan inte tänka på annat än mig själv och honom. Han som anser sig vara för bra för en sådan som jag. Han som jag drömmer om men inte kan få.

Den gula skivan snurrar för kanske femte gången. Hur många timmar har jag suttit här? Vad har jag kommit fram till? Ingenting. Bara att livet är allt annat än underbart. Att det gör ont, som om något fräter på min själ. Kan inte släppa stunden jag fick vara nära. Kan inte få känsan av hans hand i min att försvinna, fastän det var svettigt och klibbigt. Vill ha den där igen. Vill ha hans fingrar mellan mina, där dom passar så perfekt.

Och när paniken bryter ut
ler du svagt och viskar till mig du är värd att dö för.

Sista spåret på Isola. Tömmer min kaffemugg och sväljer. Drar ner röken från det sista blossen djupt i lungorna. Musiken tar slut. Tystnad. Blåser ut röken och det enda ljuset.

Mörker.

Imorgon är det en ny dag. Imorgon ska bli en bra dag. Imorgon ska inte han få erövra mitt starka sinne. Imorgon ska han inte få fräta på min kevlarsjäl.

Jag har suttit i min lägenhet - i men dekadens - men min bästa vän, lågpriscigg, rött vin och den gula skivan. Ibland blir livet inte bättre. Livet var, just då, ultimat. Men verkligheten hann ikapp. Hämningarna försvann vilket resulterade i något som resulterade i något annat som resulterade i att jag just nu bara vill försvinna för att jag känner mig så ensam.

Jag vill inte vara ensam.

Vad ska man egentligen göra, när det man fruktar mest verkar förfölja en genom hela livet?
Vad ska man egentligen göra, när man vet vad man vill ha men är oförmögen att ta för sig? När man inte kan förmå sig att ta risken?

Jag vill inte vara ensam längre.