Det finns inga ord för det på detta jävla språket.

Jag har suttit i min lägenhet - i men dekadens - men min bästa vän, lågpriscigg, rött vin och den gula skivan. Ibland blir livet inte bättre. Livet var, just då, ultimat. Men verkligheten hann ikapp. Hämningarna försvann vilket resulterade i något som resulterade i något annat som resulterade i att jag just nu bara vill försvinna för att jag känner mig så ensam.

Jag vill inte vara ensam.

Vad ska man egentligen göra, när det man fruktar mest verkar förfölja en genom hela livet?
Vad ska man egentligen göra, när man vet vad man vill ha men är oförmögen att ta för sig? När man inte kan förmå sig att ta risken?

Jag vill inte vara ensam längre.