Det finns inga ord för det på detta jävla språket.

Det är nästan obehagligt hur likgiltig jag känner mig för tillfället. För inte alls länge sen ville jag inget hellre än att dö. Jag antar att det är endorfinerna och morfinet som sammarbetat för att det ska kännas så. Samtidigt som jag känner denna likgiltighet känner jag smärtan som liksom borrar in sig i själ och hjärta och kropp och sinne, men jag är för tillfället bedövad. Jag vill ändå inget hellre än att få bryta ihop fullständigt. Få gråta och skrika och bita och klösa för att det gör så ofantligt ont.

Det går inte.
Jag bryter inte ihop. Fast jag vill. Hellre det än att ha sån ångest att hela kroppen skakar. Hellre det än att inte få ner luften i lungorna.

Så uppgiven. Och jag vet inte ens vad jag ska skriva nu, för känslorna täcks av en äcklig hinna som gör att jag varken vet in eller ut. Jag vill bara inte vara ensam. Det är det jag vet.